Vecka femtio var veckan som fysiskt utmärktes av att:
- Mitt långa, långa hår inte blev klippt. Den efterlängtade frisörtiden hos Corinne fick bokas av, var i stort sett det enda som kunde bokas av och något var tvunget att stryka på foten.
- Träningsvärken aldrig ville gå över och vilken njutning det är, träningsvärk. Tyvärr även ackompanjerad av denna ständigt återkommande benhinneinflammation, men hey, nästan perfekt är good enough.
Och i lite mer känslosamma termer var det veckan:
- Med extremerna, när arbetet pågick mer än halva dygnet, när känslouttrycken tog sig sällan skådade uttryck. Att omedvetet beröra och utan uppsåt röra andra till tårar.
- Med ett av de där mötena, ett av de där kanske outplånliga intrycken, med en person som går rätt in i själen, som fattats själen.
Stora känslor, mycken symbolik, många möten, märklig vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar