Hur tänkte jag nu?

Jo, jag tänkte att...

1. ...jag behöver blir starkare och smidigare för att kunna utvecklas i baletten och...
2. ...det duger inte att bara löpträna en hel månad och mitt i vintern dessutom.

Nu får jag stå mitt kast. Har just avverkat den första av de närmaste tio dagarnas tio stycken nittio minuter långa Bikramyogaklasser. Och gode Gud, hur skall det här gå? Jag har bokstavligt talat inte svettats så mycket i hela mitt liv och sällan varit så nära fullskalig panik. Föreställ er en spegelsal full med (främst) kvinnor, i (typ) träningsunderkläder, på varsinn yogamatta, genomförandes sedvanliga yogaövningar (styrka, stretch och koncentration, enkelt uttryckt). Tänk er nu att de här vettvillingarna frivilligt gör detta i fyrtiogradig värme (paus för reaktion). Att jag inte dog, eller jag menar det gjorde jag nästan. Man får bara lov att lämna salen i absoluta nödfall, om det bara nästan är nödfall (yrsel, illamående och bortdomningar är tydligen helt normalt) så skall man ligga still och härda ut. Jag härdade ut. I morgon härdar jag ut igen, och i övermorgon, och så vidare. Tror jag.