I dag mötte jag en man som över en eftermiddagskaffe talade så fint om kärlek så att jag fick hål i bröstet. Ett sådant där stort tomrum av intet som bara växer och hotar att ta över ens hela existens. Så som jag, utan att veta ett dugg om saken, föreställer mig svarta hål i rymden.
Sedan tog jag min existentiella oro (och kanske också min fåfänga) och gjorde något vettigt av den - sprang en mil runt ön. Bara svarta hål i hjärtat nu, bröstet är intakt.
Kierkegaard. En klok man... som man kan lära sig mycket av även i dagens tidevarv. Men, svarta hål i hjärtat, det är dock inte bra Cat, livet har mer att erbjuda än det. Eller hur?
SvaraRaderaIntressant att du tog upp Kierkegaard. Typiskt danskt och inte så vanligt här hemma i Sverige att ta honom som exempel. Om man inte arbetar inom psykatrin vill säga ;-)
Jaa du... Jag har börjat läsa om "Sofies värld" av Jostein Gaarder igen. Sist den lästes var på gymnasiet så det passar ju fint när man känner sig som en tonåring igen, inte sant?
SvaraRaderaSå sant, så sant. Den släpptes när min tonår redan passerat dock så jag läste den första gången som ung vuxen... Men den väcker sannerligen existentiella funderingar, det gör den.
SvaraRadera