Jagejhipster.

Läser i DN:s Kultur På stan från o fredags att Hornstullscrowden har bytt Långholmen mot Reimersholme som är nya "Hipster Island". Hm. Nu förstår jag INGENTING.

Inget.

Ö. Guds port/Den stora skökan.

Funtade på rubriken "Öråd" och skärpte mig? Inte ok. Vill bara nämna att Babylon i Björns trädgård vid Medis är ca det bästa kvällshänget jag vet fn. Nästan som ute och så folk man inte får ångest av. M.m.

Ö. Kaos är granne med Gud?

Aaah dör lite på Högalidskyrkan? Handslaget mörkrött tegel, nationalromantik och nyklassicism och så utsikten och minneslunden. Minneslunden är (förlåt) TO DIE FOR. Halsen bara snörs ihop av skönheten och vemodet och livet. Kom kom kom! Bästa stället.

Mycket religion nowadays tydligen. Hm.

Emelie Thorén. Trädgården.

Otrogen.

Somliga dagar behöver bortglömda kvarter, solvarm vägg och ocoolt folk.

Säg hej till Mellqvist.

Så mycket kärlek så att det inte ryms i hjärtat och så att det omöjligen kan ikläs ord. Det är alltså här jag gömmer mig.

Oh no!

Som kriget.

Läser DN...

...och skrattar högt åt Krogkommissionens recension av restaurang Brofästet vid Hornstull, knivsöder, på min ö.

"Vi trivs på Brofästet. Det känns som att man är hemma hos några matnördiga killar som delar en läcker lägenhet och vill göra häftig mat. Men stundtals blir den tillbakalutade stilen ändå väl påfrestande. Vid ett av våra besök passerar vi köket och ser en kock med så nerhasade jeans att vi ser - och det smärtar oss att behöva skriva detta i en matartikel - skåran."

Asroligt skrivet. Indignerat men ändå kärleksfullt.

Fria associationer 2.0.

Åh vad jag gillar den där vackra, smarta och coola tjejen och alla våra teman och våra drinkar och vårt dessertvin. Scenen fick bli Roxy, gillar stället och så är det, vad då - femtio meter hem?

Tisdagens gatukonst.

Eftersom jag alltid hyllar Mellqvist så får jag väl balansera upp det med en konkurrent för att öka trovärdigheten. Gillar det här stället, fint att sitta utomhus längs husväggen på Swedenborgsgatan
en sommarmorgon. Fast det blir ju sällan så, har man väl tagit sig såhär långt så är ju Mellqvist så nära. Rolig skylt.

Hur tänkte jag nu?

Jo, jag tänkte att...

1. ...jag behöver blir starkare och smidigare för att kunna utvecklas i baletten och...
2. ...det duger inte att bara löpträna en hel månad och mitt i vintern dessutom.

Nu får jag stå mitt kast. Har just avverkat den första av de närmaste tio dagarnas tio stycken nittio minuter långa Bikramyogaklasser. Och gode Gud, hur skall det här gå? Jag har bokstavligt talat inte svettats så mycket i hela mitt liv och sällan varit så nära fullskalig panik. Föreställ er en spegelsal full med (främst) kvinnor, i (typ) träningsunderkläder, på varsinn yogamatta, genomförandes sedvanliga yogaövningar (styrka, stretch och koncentration, enkelt uttryckt). Tänk er nu att de här vettvillingarna frivilligt gör detta i fyrtiogradig värme (paus för reaktion). Att jag inte dog, eller jag menar det gjorde jag nästan. Man får bara lov att lämna salen i absoluta nödfall, om det bara nästan är nödfall (yrsel, illamående och bortdomningar är tydligen helt normalt) så skall man ligga still och härda ut. Jag härdade ut. I morgon härdar jag ut igen, och i övermorgon, och så vidare. Tror jag.

Positivt tänkande 2.0.

Jag älskar ju att sitta på Mellqvist uteservering, under UV-lamporna,
och dricka riktigt kaffe och läsa DN Söndag länge länge, det är
fint. Prata strunt och allvar med de fantastiska jobbarna, mycket fint.
Vad som däremot inte är fint är att träden förlorat sina löv
medan jag varit borta, sörjer de med? Och att kommunen satt upp
julgranarna, visserligen opyntade, men julgranar?

Ok, på riktigt nu då.

En löptur på Söder efter mörkrets inbrott och med doften från
kakelugnarna i näsborrarna är rätt fint faktiskt.
Måste vägas upp med fler New York-fördelar: alla fashionabla
människor, avsaknaden av barnvagnar, neonljusen, karriärfokuset,
trevlighetsmentaliteten och språket (minus accenten).
Nu: en banan för melatoninets skull och sedan sova.

Saker att upptäcka lördagen 23 oktober 2010:

1. Vinbarer. Hur har jag kunnat missat dem? J introducerade mig för Terrenos Vinotek på Scheelegatan, Kungsholmen och wow. Om någon mer än jag missat det här så tänk er ett tjugotal flaskor vin som du hämtar lite, medium eller mycket från själv med hjälp av ett kort som du betalat för på förhand. Och så fin miljö, riktigt god mat och urtrevliga sommelierer som berättar om vinerna. S-U-P-E-R.
2. Allt blir bra, alltid, med tid blir allting bra.
3. Wikileaks servrar bor granne med undertecknad. Stort. Varje morgon på väg till jobbet, mitt i den första och näst värsta uppförsbacken, passerar jag en världsnyhet. Tänk det.

Ön runt.

Lätt att glömma bort att man bor på en ö, men det är ju faktiskt
det Södermalm, en ö. Och just i kväll hade vi en bra kväll jag och
min ö, en mils löptur i skymningen Söder runt och det var till och
med en baggis shit vad nöjd jag är! Och så vackert sedan, mitt
hjärta sväller av kärlek, det här är hemma.

John Blund a. k. a. Gatukontoret.

Så vitt jag har begripit så är Södermalm någonstans i
storleksordningen Sveriges folktätaste stadsdel. Givet det så är det
naturligtvis naivt att föreställa sig att man skall få sova ifred om
nätterna. Man är helt enkelt aldrig ifred på Söder och ärligt
talat så är det ju en del av tjusningen. Ett av de mest rogivande
ljuden är i min mening sopbilarna. Inte sophämtningsbilarna, som
härjar fritt från fem på morgonen, utan bilarna som sopar. De som
outtröttligt tuffar omkring gata för gata, kvarter efter annat dag ut
och dag in, eller natt strikt sett. Möjligen lite störiga på
tisdagar, när de sopar min gata men fantastiska lite sådär på
håll. Ett tecken på att det är dags att kasta in handduken, för i
dag åtminstone.

SoNys (South of Nytorget, vänligen registrera sarkasmen) finest.

Åh så mycket gott det finns att säga om den här dagen, men efter tolv
timmars hårt arbetande så nöjer jag mig med att visa hur min gata i
stan tog sig ut denna dimmiga och vackra septembermorgon. Nu får det
vara nog, nu bjuder jag den här dagen god natt.