FREDAG

(Memorera dessa emotioner. Sörj för att de motioneras regelbundet. När, var och hur du kommer att behöva dem vet du inte, men att.)

Martina Lowden, Allt.

Aldrig hört något så klokt om känslor av en icke-psykolog (inte av de flesta psykologer heller för att vara ärlig).

Barbarer. Vi är ju det.

"Jag har en väninna som är medeltidshistoriker. Hon berättade en gång när vi satt och fikade på Lundagård att medeltida lag betraktade galningar som ostraffbara. Därför tillkännagavs eventuell galenskap offentligt. Vettvillingens namn och tillstånd ropades ut över gator och torg, så att alla byns invånare blev informerade. Dåren tvingades inte från byn eller in i isolering, nej dåren fortsatte leva sitt liv i byn som vanligt, med den skillnaden att alla visste att han var galen och därför inte ansvarig.".

Ann Heberlein, "Ett gott liv" (2011).

Jag vill att ni läser det här mina älsklingar (http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/bakomvansinnet/tiofragorochsvar/varfordomsvissapsykisktsjukatillrattpsykiatriskvardochandratillfangelse.5.303f5325112d7337692800013859.html) och begrundar hur vi i Sverige behandlar och hanterar personer med psykiska störningar.

Ett gott liv.

"Olyckan, lyckans motsats, är däremot dramatisk. Sjukdomen som river sönder det begripliga och skymmer solen och gör livet svart och tomt och ensamt. Förlusterna, sveken, skulden och skammen. Det är svårt att vara en god människa när man är alldeles svart inuti. Det är svårt att älska när man är tom. Man bryr sig inte om ogräs när man inte kan andas. Då dricker man kaffet svart. Man bakar inga sockerkakor när ångesten byggt bo i bröstet. Man städar inte garderoben när döden är nära. Det är svårt att leva när döden ständigt hotar. Den är så jävla opassande, döden.".

Och du är ett sånt jävla geni Ann Heberlein.

Acceptera din känsla.

1. Observera och erkänn att du har den.

2. Försök att uppleva känslan som en våg som kommer och går. Fokusera på den fysiska delen av känslan, var och hur den känns. Fastna inte i tankearbete.

3. Var villig att ha den. Den är där. Kämpa inte emot. Försök inte heller ha kvar den.

4. Lägg märke till att du inte ÄR din känsla. Den är en reaktion i dig, just nu.

5. Försök att inte omedelbart handla utifrån din känsla.

6. Kämpar du med att hålla känslor borta kommer de förr eller senare att ploppa fram som en badanka under vattnet.

7. Träna dig i att vara villig att ha dem.

This just in.

Evolution vs. depression.

"If these people are in the depressive position. It is because they have tried too hard or taken on too much. So hard and so much that they have made themselves ill with depression. In other words - if these people are in the depressive position it is simply because the world was not good enough for them.".

http://www.youtube.com/watch?v=ndsB37KUAso&feature=youtube_gdata_player

En man jag en gång var förälskad i (vi kan för enkelhetens skull kalla honom Satan).

"[Satan] har en otrygg-undvikande anknytning. Han har svårt för att visa människor vem han egentligen är, men har desto lättare att visa upp en snygg fasad. [Satan] känner sig därför ganska säker på första trappsteget (i en relation reds anmärkning) när han träffar en ny partner de första gångerna. Då ställs inga höga krav på intimitet och det är fritt fram för honom att visa upp en ytlig och idealiserad bild av sig själv.

Men efter några träffar har han och partnern hunnit lära känna varande lite grann. Intresset tycks vara ömsesidigt och det är naturligt att börja ses mer regelbundet, vilket innebär ett kliv upp på andra trappsteget. Nu får [Satan] problem eftersom hans relationsmodell (skapad i relation till primära anknytningspersonerna som barn reds anmärkning) hindrar honom från att öppet visa att han behöver någon. Han fylls av kritiska tankar kring partnerns värde och börjar tvivla på sin egen vilja att ha en relation. Det här gör att relationen inte kan få fäste på andra trappsteget. [Satan] tycks hellre vilja stanna på första trappsteget, och behålla de ganska lösa band till partnern som är naturliga där."

Ur "Hemligheten" av Linge & Josefsson.

Tillåt mig att hånle. Så KUL att vara mig.

Med vänliga hälsningar från glashuset/berget/aja.

Skillat.

Anknytningsteori är ju mitt knark. Nu läser jag "Hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Ja hur kan man inte knarka sånt här?

"Det första vi gör minuterna efter födseln, när vi tagit våra första andetag, är faktiskt att bokstavligen se oss om efter någon att inleda en nära relation med. Om det finns någon till hands som kan möta vår blick tittar vi honom eller henne djupt och länge i ögonen. Den som någon gång har upplevt detta första ögonkast från ett nyfött barn vet att det är en magisk upplevelse. Det går inte att förstå hur en liten person som just börjat andas, som är utmattad efter förlossningen och som aldrig tidigare sett en annan människa ändå kan ligga där och nagla fast en vuxen med blicken. Det där ögonkastet är barnets sätt att aktivt starta din allra första varaktiga relation."

MAKT.

Läser i Harvard Business Review (May 2010) om djurs och människors sätt att demonstrera makt och blir snurrig och matt. Hur påfåglar, kobror och chefer breder ut sig fysiskt i rummet och hur detta ökar testosteron- och kortisolnivåerna i kroppen. Och så tänker jag på vilken typ av kroppsspråk som betraktas som önskvärt kvinnligt och så tänker jag att vi är förlorade.

Mänskligheten. Vi är förlorade.

Kreativt.

Läser i HBR om hur paracetamol har visat sig ha smärtstillande effekt inte bara på fysiska plågor utan även på psykiska. Akkurat. Läser vidare hur man hypotetiserar om sambandet mellan vår strävan att bli socialt accepterade och befrämjandet av kreativitet. Hur Google genom att uppmuntra anställda att fokusera på projekt de finner meningsfulla kommunicerar att misslyckanden är okej och därmed ökar kreativiteten. Ach so.


Kärlek. Droger. Kreativitet. Kom med något nytt.

Metodutveckling 2.0.

Två av mina klokaste psykologer citerar Oprah Winfrey ("Doubt means don't.") och Dr. Phil ("Do you want to be right or do you want to stay in the marriage?") under loppet av en eftermiddag och en kväll och jag bara - eh, är det såhär vi jobbar nu och sväljer det glatt med hull och hår.

Fina ni. Kärlek.

Sekulariserade? Really?

Vi psykologer läser ju vår beskärda del universitetspoäng, några av dem i sociologi, och det är ju en inte helt oäven vetenskap den där sociologin.

I danska Costume nr. 106 läser jag Marie Vidøs artikel "Er der overhovedet nogen, der har et normalt forhold til mad?": ""Det ligger en æstetik i det at være tynd, og så er noget relateret til, at man forsøger at få kontrol over sin hverdag. Ligesom med religion. Der er en masse religiøse elementer i den måde, man håndterer mad på i dag. Rgler at leve efter, ideologier. Det bliver en vej ud af en kompleks, ukontrollerbar hverdag, hvor man har svært ved at finde sin identitet." siger Jon Fuglsang." (sociolog och expert i mat- och måltidskultur).

Och i SVT:s Kulturnyheterna lyssnar jag till Liv Strömquists reportageserie om hur vår samtid har ersatt religionen med kärleken. Att vi i dag ser på kärlek så som 1800-talsmänniskan såg på religion, som en frälsning (lycka, mening, allt) och som omgiven av normer (kärnfamiljen och den livslånga monogama kärleken) och tabun (allt annat), att de polyamorösa är vår tids kättare och de som inte alls tror på kärleken ateisterna.

Sådant får mitt huvud att snurra sådär härligt, det ställer liksom upp helt nya vilkor för hur vi skall förstå vad det är vi sysslar med och hur vi skall tolka vår egen tidsålder.

Dagens intellektuella och pretentiösa alibi, jag beklagar.

New and improved.

För drygt två år sedan fyllde jag i ett personlighetstest, i dag
fyllde jag i samma personlighetstest igen. Resultatet insinuerar
någonting i stil med "same same but different". Skillnaderna bestod
bland annat i ännu lite högre driv och ännu mer relationsinriktad.

Där ser man.

Om hjärnan.

DN:s Fredrik Emdén skriver i dagens tidning om hjärngympa, ett av
mina favoritämnen. Han intervjuar den allsmäktige professorn i
kognitiv neurovetenskap, Torkel Klingberg vid Karolinska institutet
som säger "Att spela schack, ett musikinstrument, dataspel eller att
meditera är några av de aktiviteter som visat sig ge effekt på
arbetsminnets kapacitet. Men träningen måste ske regelbundet, ofta
och länge."
All den här forskningen om arbetsminnet som emmanerat de senaste
åren, till stor del i Sverige, är revolutionerande. Man kan säga att
arbetsminnet, som är en del av det vi kallar IQ, sätter gränsen för
hur vi lyckas använda oss av resten av vår kognitiv kapacitet. Det
som är revolutionerande i sammanhanget är att vi numera vet att vi
kan träna arbetsminnet (med särskilda dataprogram till exempel) och
därigenom öka vår IQ.
Stort! Mitt förslag är att arbetsgivare borde satsa på
arbetsminnesträning för anställda under arbetstid, som en förmån
men också för att öka arbetskapaciteten. Win-win.