Dagens Skriet.

Västerbron. Svart humor. Och nej jag är inte suicidal. Tackar som frågar.

ALLVARLIGT.

Jag vet det är bröscancer vi skall foka på nu och allt men äre ok att slå ett slag för att urinera sittande? På grund av 1) Äckligt med urin över allt och 2) Minskar risk för prostatacancer (och därmed IMPOTENS). Ingen av oss blir nöjda av den ekvationen right?

Sug på den.

Men vi ses?

Ludovico Einaudis "Come Un Fiore". Så vacker så man dör lite. Precis som du. Så vacker så man dör lite.

Automatiska tankar.

Dead wrong and killing me.

Ps. Ledsen för dåligt bloggande. #livetochså Ds.

Ask me no questions and I will tell you no lies.

Tvångshälsar ju som bekant på folk i hissar. The lucky one i dag var en rätt slick kostymklädd herre som obviously inte samtyckte till fenomenet "regnig måndagsmorgon i september". Följande konversation utspelar sig därför:

Jag: "God morgon!" (menat uppfordrande ej skrikande)

Affärsman: "God morgon."

Affärsman (efter fem seks betänketid): "Näe du i dag var det sådär alltså."

*LOL*

Und alles.

"Om den glädje jag kan känna då inte direkt är stormande utan ligger närmare tillfredsställelse eller lugn är det ändå glädje. Kanske till och med lycka, i vissa ögonblick. Och räcker inte det? Räcker inte det? Jo, om lycka hade varit målet hade det räckt. Men lycka är inte mitt mål, det har Aldrig varit mitt mål, vad ska jag med den?"

Knausgård.

Mästaren.

Veckans citat.

"Så länge du är rädd så jobbar vi åt samma håll." Trösten i den meningen. Oöverskådlig.

This too shall pass.

På tal om rubriken nedan så var jag ju i Paris till nyss och i Paris fick jag för femtioelfte gången berätta storyn om min ljuvliga weekendväska från Svenskt Tenn som alla bara avgudar. Jag med. Både väskan och storyn. One of my worst moments in life. Utan större konkurrens.

Vi gjorde slut. Fast jag inte ville. Så jag bodde på bästisens (och pojkvännens) soffa i sisådär en månad i väntan på var som helst att bo (resulterade i studentkorridor och än större tragik men hur som helst). Blir fortfarande helt varm över omsorgen i pojkvännens oro över att middag reducerats till Snickers eller Skogaholmsmackor med Nutella eller marmelad. Anyways. Logiken i det ledsna blev att skall man bo i kappsäck så skall man åtminstone göra så med stil. Ergo Svenskt Tenn weekendväska. Blev märkligt nog faktiskt tröstad av den där förbannade väskan. Glädjen in det lilla och så vidare. Vid närmare granskning levererade den där brutala våren också en vän. Den som förstod att bara sitta jämte på tåg till jobb och inte sätta ord på söndergråtna ögon, skälvande kropp och häftiga inandningar. If i remember correctly så var det också i det sammanhanget som jag sträcksåg Greys Anatomy säsong ett och två på cirka lika många dygn (rubriken remember?).

Aldrig gråtit så mycket?

I'm so in it's humiliating. So pick me. Choose me. Love me.

Åh vinter kom nu. Måste snart läsa om böckerna för, är det, tredje eller fjärde gången?

Dagens gatukonst.

Sorry lillsis men det här är ju för roligt?