På tal om rubriken nedan så var jag ju i Paris till nyss och i Paris fick jag för femtioelfte gången berätta storyn om min ljuvliga weekendväska från Svenskt Tenn som alla bara avgudar. Jag med. Både väskan och storyn. One of my worst moments in life. Utan större konkurrens.
Vi gjorde slut. Fast jag inte ville. Så jag bodde på bästisens (och pojkvännens) soffa i sisådär en månad i väntan på var som helst att bo (resulterade i studentkorridor och än större tragik men hur som helst). Blir fortfarande helt varm över omsorgen i pojkvännens oro över att middag reducerats till Snickers eller Skogaholmsmackor med Nutella eller marmelad. Anyways. Logiken i det ledsna blev att skall man bo i kappsäck så skall man åtminstone göra så med stil. Ergo Svenskt Tenn weekendväska. Blev märkligt nog faktiskt tröstad av den där förbannade väskan. Glädjen in det lilla och så vidare. Vid närmare granskning levererade den där brutala våren också en vän. Den som förstod att bara sitta jämte på tåg till jobb och inte sätta ord på söndergråtna ögon, skälvande kropp och häftiga inandningar. If i remember correctly så var det också i det sammanhanget som jag sträcksåg Greys Anatomy säsong ett och två på cirka lika många dygn (rubriken remember?).
Aldrig gråtit så mycket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar