"Det finns ingen anledning att ödsla ord på det: Jag älskar henne. Jag vill att hon ska älska mig. Inget annat betyder något. På så sätt är det enkelt. Denna enda, futtiga, banala önskan dominerar allt jag är; min omöjliga, meningslösa vilja att vara älskad av henne.
Kunde hon bytas ut? Kan någon ersätta henne? Förmodligen, säger mig mitt förnuft. Men bara mitt förnuft.
Jag har inget val, jag kan inte fly. Hon håller mig kvar. Nej, inte hon, smärtan håller mig kvar. Det som gör ont. Det är så det fungerar har jag för länge sen förstått. Och jag vet att ju ondare det gör, desto mer kommer jag att behöva henne. Viljan att vara i hennes närhet, att plågas av hennes närhet, är starkare än viljan till lugn. Jag väljer inte själv. Jag är en fånge. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.".
Johan Kling. "Människor helt utan betydelse". Så brutalt hjärtskärande så jag inte finner ord. Som blåmärken och objektkonstans. Ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar