Gott nytt!

Lite för höga klackar, lite för kort klänning, lagom med
förväntningar, massor av champagne och fashionabelt sen. Nu kör vi.

Välkommen tillbaka till jobb.

Eh, tack. Så här fint besök har jag och mitt skrivbord aldrig haft så den får stå kvar, som pynt. Lägligt, verkligen.

Hur tänkte jag nu?

Jo, jag tänkte att...

1. ...jag behöver blir starkare och smidigare för att kunna utvecklas i baletten och...
2. ...det duger inte att bara löpträna en hel månad och mitt i vintern dessutom.

Nu får jag stå mitt kast. Har just avverkat den första av de närmaste tio dagarnas tio stycken nittio minuter långa Bikramyogaklasser. Och gode Gud, hur skall det här gå? Jag har bokstavligt talat inte svettats så mycket i hela mitt liv och sällan varit så nära fullskalig panik. Föreställ er en spegelsal full med (främst) kvinnor, i (typ) träningsunderkläder, på varsinn yogamatta, genomförandes sedvanliga yogaövningar (styrka, stretch och koncentration, enkelt uttryckt). Tänk er nu att de här vettvillingarna frivilligt gör detta i fyrtiogradig värme (paus för reaktion). Att jag inte dog, eller jag menar det gjorde jag nästan. Man får bara lov att lämna salen i absoluta nödfall, om det bara nästan är nödfall (yrsel, illamående och bortdomningar är tydligen helt normalt) så skall man ligga still och härda ut. Jag härdade ut. I morgon härdar jag ut igen, och i övermorgon, och så vidare. Tror jag.

Påskbergsskogen vs Hornsgatan.

Löpträning en masse dessa mellandagar men kulissen byter skepnad.

Hej då.

Separationsångest.

Sista kvällen och den firas med finaste New York-gänget. Jag förmår
inte beskriva alla dimensioner av hur fel det är att alla åker åt
olika håll i morgon. Snyft.

Karriärplanerar och fnittrar över bästa citatet:

"Hur har två sådana bonnatöser som ni kunnat få så fina jobb?"

Understatement.

Finaste chauffören (lillebror), bästa sällskapet (influgna från New
York), utöver det så går jag nog hellre ut i Stockholm. Faktiskt.

God helg alla.

Varberg.

Jag lämnade rikets framsida för snart ett decennium sedan och såhär tio år senare så vet de fortfarande precis vad jag vill ha när jag, några få gånger om året, besöker Campino (legendarisk lokal pizzeria).

Inte helt säker på hur jag skall förhålla mig till det. Tämligen säker på att det är ett återkommande mönster för undertecknad. Variation, nej tack?

Kåken.

Byt ut Kåken mot Cinderella och hipsters mot white trash och voilà,
också roligt.

En fredag i dekadensens tecken, firad med drinkar och bästa L. Nu kan julen få göra entré.

Dagens kändisspaning.

1. Ipad på Mellqvist Kaffebar (amazing verkligen, men nej jag skall vänta på en lite mer fulländad version).
2. Sveriges yngsta riksdagsledamot, på Drottninggatan på väg till jobb, inspirerande.

Gotlandsgatan, klockan 03:20.

Oh no, den här proceduren minns jag från förra synnerligen snörika vintern. Varje tisdag morgon, i timtal.

Har jag nämnt att jag är ljudkänslig, på ett lite neuropsykologiskt vis sådär, en släng uppmärksamhetsproblematik?

Curtis Sittenfeldt - American Wife.

Jag skall inte försöka mig på någon bokrecension, det överlåter jag åt andra, men hyser ni minsta intresse för god litteratur eller för politik eller för livet i allmänhet och livet ur ett av alla kvinnliga perspektiv i synnerhet så läs Curtis Sittenfelds American Wife. Exempellöst skicklig författare, extraordinär läsning.

I dag skrattade jag högt när jag läste följande: "I heard a rumor that General Electric and Alitalia are merging - And they're calling it Genitalia" ur ett av de sista skälvande kapitlen. Inte ett typiskt citat ur boken kanske, men roligt.

Tålamod.

Disneygranen på Skeppsbron, man kan göra så - men det är inte rätt.



Granen på Mariatorget en tidig morgon, perfekt helt enkelt.



Granen på min gata i stan, eller egentligen på min innergård i stan.

Det blev en sådan där helg som man kan vänta sig efter en sådan där höst. Alla som har pluggat känner igen känslan, efter-tentan-känslan, den där stunden man har drömt om då man skall göra allt det där man aldrig hann med innan tentan. Det blir ju aldrig så, det blir ju alltid tomrum, känslomässigt vakuum, en sådan helg. Så jag praktiserar tålamod eller acceptans eller whatever, och konstaterar att det under omständigheterna varit en rätt trevlig helg ändå. Mest nedvarvning, oändliga fikor, oändliga promenader, oändligt musiklyssnande och så lite nedvarvningsfusk i form av att ta vara på lite av den där överskottsenergin som sitter i själen och i kroppen, träna, organisera, arla uppstigning und so weiter. Och så lite emotionell berg och dalbana och existentiella spörsmål på det och voilà - det var fjärde advent 2010.

Det här är vad jag, att döma av folks Facebook-uppdateringar, har förstått att andra människor sysslar med fjärde advent - införskaffande av barrträd.

Kaos är granne med Gud.

Vecka femtio var veckan som fysiskt utmärktes av att:

• Mitt långa, långa hår inte blev klippt. Den efterlängtade frisörtiden hos Corinne fick bokas av, var i stort sett det enda som kunde bokas av och något var tvunget att stryka på foten.
• Träningsvärken aldrig ville gå över och vilken njutning det är, träningsvärk. Tyvärr även ackompanjerad av denna ständigt återkommande benhinneinflammation, men hey, nästan perfekt är good enough.

Och i lite mer känslosamma termer var det veckan:

• Med extremerna, när arbetet pågick mer än halva dygnet, när känslouttrycken tog sig sällan skådade uttryck. Att omedvetet beröra och utan uppsåt röra andra till tårar.
• Med ett av de där mötena, ett av de där kanske outplånliga intrycken, med en person som går rätt in i själen, som fattats själen.

Stora känslor, mycken symbolik, många möten, märklig vecka.

2000-talets mesta modeord: Kränkt.

Jag har, enligt doktorn, begåvats med tämligen justa gener och kan
stoltsera med fenomenala värden på sådant som lungkapacitet,
kolesterol och blodtryck (det är alltså inte primärt ett resultat av
en sund livsstil utan egentligen mest tur). Det finns dock ett, inte
helt obetydligt, undantag i ekvationen. När jag för en sisådär tio
år sedan försökte bli blodgivare (här vill man göra en
samhällsinsats/känna sig viktig) så avfärdades jag med att att mitt
blod minsann inte har tillräckligt god kvalitet ("det duger för dig
men det är inte tillräckligt bra för att ge till någon annan" och
"kom tillbaka om några år"). Ett decenium senare så blir jag
fortfarande indignerad vid blotta tanken på att mitt blod anses
undermåligt. Lättkränkt? Långsint? Allt ovanstående?

Julbord, Operakällaren.

Trots, eller kanske på grund av, överflödet så kvarstår mysteriet - vad är egentligen specifikt för det Stockholmska julbordet?

Hösten 2010: Jobb och koffein.

En ögonblicksbild från min hötorgsskrapa: Ensam, med Oskar Linnros "Från och med Du" på repeat, iförd kritstrecksrandigt och sneakers, med en intervjuutbildning i handen och kaffe och mer kaffe. Konstaterar att jag har dubblat, eventuellt tripplat mitt intag av/tolerans för kaffe och att koffeinhalten är obscent hög efter en dryg timme på kontoret.

Dagens ord: Färst.

För en språknörd som jag är det som en dröm som blir sann när en kollega upptäcker ett, för mig, helt nytt och dessutom hett efterlängtat ord - färst. Superlativvarianten av adjektivet få (alltså i stället för omständliga omskrivningar som "minst antal" och liknande). Försvann enligt DN ur vårt vokabulär under 1800-talet (mycket gott försvann under 1800-talet, samhällets grundvalar raserades på 1800-talet, men anyways det får bli en annan diskussion) men nu skall det återintroduceras om jag så skall behöva göra det själv (jag och Svenska Akademien apparently, vi brukar vara överens).

Och om det inte framgått med all önskvärd tydlighet tidigare så gjorde det i alla fall det nu - jag kommer aldrig, aldrig att bli cool.

Fotografiska...

...med V (som jag faktiskt gick på Ljud & Bildskolans Medieprogram samtidigt med) i dag, och av utställningarna (Lady Warhol, Mitt Stockholm och huvudutställningen Fashion!) så imponerade Mitt Stockholm mest och som V konstaterade - det var kanske inte meningen... Well, Mitt Stockholm var amazing så gå och se, jag hade kunnat spendera en timme bara där. Amatörfotografer har fått fotografera "sitt" Stockholm, 300 bilder har valts ut och dessa visas en efter en på ett tiotal tv-skärmar.

Inspirerande! Måste verkligen ta upp fotograferandet igen, fast mest saknar jag mörkerrummet, och det är kanske inte den vanligast förekommande aktiviteten i fotografins värld numera?

Årets ord 2010: Microresistance.

Favorit i repris, om och om igen, med jobb och med finaste vännerna.



Opassande skoval för årstiden, men vad sjutton, dåligheter och kängor är en hopplös kombination.



Christmas capital of Scandinavia.

Dagens smiley.

Middag med J på Blasieholmens Akvarium och Restaurang. Mojitos på Kåken. Promenix i snömodd mot Södermalm (varför alltid envisas med att gå hem i alla väder och alla skor, mitt i natten?). Och när skovalet till slut gjorde sig påmint - sista sträckan med buss 2 mot Sofia och en busschaufför som vid slussen annonserar följande: "Tänk på avståndet mellan regeringen och folket när du stiger av.". Sa jag att det var bussen till Söder? Humor.

He's just not that into you.

I brist på lekkamrater som ville dricka drinkar blev det kaffe efter
jobb, hos en ny vän, och nu film - "He's just not that into you".

Humor mina damer och herrar, humor.

Ok, nedräkning...

...cirka åtta timmar till Mojito/GT/Tequila/Long island ice tea/vad
som helst i den genren. Much needed this Friday.

Just do it.

New and improved.

För drygt två år sedan fyllde jag i ett personlighetstest, i dag
fyllde jag i samma personlighetstest igen. Resultatet insinuerar
någonting i stil med "same same but different". Skillnaderna bestod
bland annat i ännu lite högre driv och ännu mer relationsinriktad.

Där ser man.

Månadens säljare, Mariatorgets tunnelbanestation.

Situation Stockholm visade sig bli dagens köp och det var inte
Christer Sjögrens förtjänst och inte heller utav godhet utan helt
enkelt för att jag inte kunde motstå försäljarens argument: "Vad
sägs om någonting vettigt att läsa på tåget i dag?".

Touché.

Dagens Rocky - läs den.

Jag gillar Martin Kellermans Rocky, inte tillnärmelsevis lika mycket
som Berglins, eller allra helst Stockholmsnatt men Rocky has his
moments. I dag till exempel, se bara den här inledningen:

- Ska vi inte flytta till Västerås? Jag har kommit in på högskolan
där.
- Västerås?! Vem fan flyttar till Västerås? Folk är med i Robinson
för att komma därifrån!

Vidare motivering överflödig, bara läs den, återfinns i pappersversionen av DN.

Kärlek.

Helgen 4-5 december visade sig vara helgen då årets kvot av tjejsnack
(det är seriöst helt omöjligt att vara tyst så lite under så lång
tid) och skratt (skandalösa historier) och kramar (åh) fylldes. Det
var också helgen då jag dog för några ögonblick, den goda sortens
död, av de rätta anledningarna. Vardagen kan dra någonting gammalt
över sig, jag är fit for fight att ge den en match på fler plan än
den anar.

På spåret.

På tio poäng lyder ledtråden såhär: "Vi reser norrut, från "The
Capital of Scandinavia" och styr kosan mot förort, radhus och reunion
med finaste Lundatjejerna", tjohoo! En hel helg med härligaste
tjejgänget som pluggade till psykologer ihop och som till vardags är
spridda för vinden. Åh så välbehövligt! Vin och tjejsnack en
masse, i kubik.

Om det finns ett liv efter detta (Gud förbjude) så vill jag återfödas som asiatisk kvinna.

H&M:s aktuella kampanj, att beskåda på en reklamplats nära dig.

Ok håll i er för nu tänkte jag vara lite politiskt inkorrekt. Jag har länge varit fascinerad av Asien och en detalj i sammanhanget är att jag anser att asiatiska kvinnor överlag är de vackraste kvinnor jag kan tänka mig. Det har någonting att göra med färgerna, proportionerna och de mjuka men så markerade dragen men jag kan ärligt talat inte riktigt verbalisera det, skönhet helt enkelt.

Dagens aktualiteter - utanför boxen/i frysboxen.

Under kvällspromenaden genom Sigtunas mer välbeställda
bostadsområden så drabbades jag av en plötslig insikt. Kan det vara
så att de aktuella debatterna om niqab och om klimathotet i själva
verket hör ihop? Åtminstone så framstod det i 20 minusgrader som
högst rimligt att så långt möjligt försöka få mössan och jackan
att mötas utan att för den sakens skull förblinda sig själv. Ett
rationellt beslut som följd av det mindre rationella beslutet att
förbli bosatt i Norden även vintertid. Fast mest ser jag väl bara ut
som en anglofil ligist på fel breddgrader kanske.

Det finns jobb och så finns det jobb.

Somliga dagar visar sig konsultlivet från sin bästa sida. Som när
man sitter och jobbar över konferensfika, nedsjunken i en stor
fåtölj vid en sprakande öppen spis och spanar ut över solnedgång
över den isbelagda Mälaren. Jag säger inte att det är en sådan
dag, bara att det är trevligt när det är det.
Någon sa att först är man konsult några år och sedan skaffar man
sig ett riktigt jobb men jag vet inte?

Dagens ord: konståkning.

Skillnaderna mellan olika städers tunnebanor fascinerar mig mycket.
Kanske för att tunnelbanan på något sätt är det ultimata
stadsuttrycket för en lantis som jag som alltid drömt om de stora
metropolerna.

Paris Metro minns jag knappt men jag vill minnas att den harmoniserade
väl med staden i övrigt, vacker alltså. Londons Underground var
förvånande och klaustrofobiskt liten, tubformad, med
fotograferingsförbud och detta ständiga "mind the gap". New Yorks
Subway var så klart vackrast men på ett industriellt vis, nästan
osmyckad, smutsig och med vindlande, brandfarliga gångar. Stockholms
Tunnelbana är i sin tur steril, väldimensionerad och logisk samt
smyckad med 1900-talskonst. I dag upptäckte jag att man, till det
facila priset av en biljett har visningar av konsten och arkitekturen
i Stockholms Tunnelbana - konståkning.

Dagens (kulörta) outfit.

Jag är normalt sett en av de mer klädkonservativa på min arbetsplats, jag förordar till exempel obligatorisk slips vid kostymanvändning och lädersulor på skor (allvarligt, det är inte ens konservativt vad skall det bli av mänskligheten?), och för egen del tillämpar jag en god del kostymer, dräkter, knutblusar och lackskor. Så döm av min förvåning när jag måndagen 29 november 2010 av mina kollegor blir liknad vid både hip hopare och ski bum. Jag tror mig kunna avskriva Filippa K-jeansen och Sonia Rykiel-toppen, Uggsen kan kanske ha bidragit något men framför allt så är nog den här Resterödsmössan att klandra. Själv så vill jag mer se det som ett inlägg i klimatdebatten, en signal till Vasakronan om att jag och mikroklimatet på kontoret inte är överens. I dag skulle jag ha behövt sådana där torgvantar med avklippta fingertoppar för att hålla värmen.

Bo Lundgren äger.

På tal om Bo Lundgren så kan jag fortfarande inte släppa 2008 års enskilt coolaste citat, när Lundgren efter att staten övertagit Carnegie blir stoppad i dörren av väktare som frågar vem han är, och Lundgren svarar "Det är jag som äger Carnegie.". Revansch.

Det går bra nu.

Jag läser i dagens SvD att Sveriges utrikesminister Carl Bildt har
rankats av tidningen Foreign Policies som den 95:e största tänkaren i
världen. Jag blir så imponerad och inspirerad så att jag nästan
spiller ut morgonkaffet över tidningen. Och hur kan man undgå att
imponeras av det, att uppmärksammas i egenskap av tänkare, vilket
erkännande. Den mannen har, i likhet med Bo Lundgren, verkligen fått
återupprättelse, revansch. Vilken seger.

Om jag inte sover gott i natt så har jag seriöst inte förtjänat att få sova.

Note to self - ovana bilförare bör inte efter fem timmars sömn köra
Stockholm-Linköping tur och retur på beckmörka, oplogade motorvägar
i snöstorm, bär i minnet. Vilken pärs, jag är faktiskt rätt stolt
över den bedriften.

Vädret aside så var det en sådan där dag som hjärtat behöver.
Ljuvligaste kusinbarnet upptagen i församlingen, hela den Svenssonska
klanen samlad och så smörgåstårta till det (vi konstaterade att
trots att smörgåstårtans glansdagar är förbi i den coola delen av
världen så blir den aldrig passé på Västkusten - som tur är, jag
kan leva på smörgåstårta), och jag hade glömt hur kul det är att
köra bil!

How to loose a guy in ten seconds.

Och redan klockan 10:53 på förmiddagen kan jag konstatera att dagen
bara kan bli bättre. Inte så svårt att avancera från att vakna
07:30 en lördagmorgon efter att ha drömt om jobbet och till frukost
bli konverserad av en främmande man. Missförstå mig inte, flirtande
och uppskattande uppmärksamhet är ett livselixir (mer sådant!) men
inte det där efterhängsna och oinspirerande snacket som en del män
inte kan avhålla sig från (helt i sin ordning om intresset är
uppenbart ömsesidigt såklart). Jag svarar med att försjunka i
telefonen/boken/tidningen och deklarera att jag skall bosätta mig i
New York, medelst prostitution om nödvändigt. Trust me, om jag är
intresserad så märks det.

Hype!

Personerna på bilden har ingenting med tv-programmet att göra, de återfanns däremot tillsammans med det här ångloket på Nyköpings station en sen fredagkväll i oktober 2008.

Dagens hype på kontoret har kanske inte helt otippat varit
säsongspremiären av "På spåret". Både jag och chefen älskar "På
spåret" så det har varit snackisen, och i kväll är det dags för
min favorit Ebba von Sydow. Oklart varför programmet är så bra men
det är något med intellektuell underhållning som är
oemotståndligt, lite som TP eller torr, intellektuell juristhumor.

- Då drar vi.

Visual merchandiser (VM).

Dagens äventyr var en lunchutflykt till en nyrenoverad och återinvigd klädbutik i närheten av jobbet. Titta så fint! Färgkombinationerna, stylingen, ordningen - perfekt, helt perfekt.

Och just det ja, dekoratören i butiken är lill-sis (inga blodsband, bara den emotionella sorten) och jag är inte ett dugg partisk, bara stolt.

Saker som slår mig 03:40 torsdag 25 november:

- Är det bättre att försöka somna om och misslyckas eller att
fortsätta vara vaken?
- Saker att dryfta med kunder/kandidater/kollegor.
- Om jag skall vara vaken vid den här tiden kan jag lika gärna bo i
en annan tidszon.

Inget som kvalificerar sig som relevanta frågeställningar för en
tidig torsdagmorgon alltså.

Gatukonst (med lite god vilja)?

PUB:s julskyltning är på g och julen med för den delen. Eller så
påstod sjuksköterskan med blodprovet i dag. Hon menade också på att
man kommer långt i livet på att ha goda vener, det har jag tydligen,
men jag förstod aldrig om hon skämtade eller vilka fördelar det
faktiskt skulle rendera mig. Kanske skämtade hon om julen också, jag
skulle acceptera det utan större protester.

Det nya lördag.

En aspekt av att bo på Gotlandsgatans östra ände är att vägen hem allt som oftast får via den vackra och långa allén Katarina Bangata. Fint så, fram till duvorna tar plats i träden för att sova för natten och den vise (eller den bittert erfarne) tvingas kryssa mellan träden för att undgå en veritabel katastrof. Det är vad jag har ägnat mig åt den här novembersöndagsmorgonen, att undvika en veritabel katastrof.

I övrigt en härlig och smått surrealistisk natt och nu: tältsängen (fråga inte).

Welcome to my hometown.

Norr Mälarstrand, Gamla Stan och Söder Mälarstrand, sett från Västerbron.

Dagens utflykt, eller en stilsudie i Skandinaviskt väder. Någon slags obestämbar väta, mittemellan dimma och regn, ungefär som att traska omkring i sprayduschen från en blomsterspruta. Trotsade det och tog en långpromenix med fikastopp hos V på Lilla Essingen.

Kvällsplanen var bio, tills vi insåg att vädret i kombination med datumet fått alla andra i staden på samma tankar, reservplanen (allt enligt devisen - vad gör folk inte när det regnar och snart är löning då?) blir drink på Djuret. Over and out.

Främmande.

Åh, New York boost såhär till frukosten. Blev påmind av hela två
inspirerande personer inom loppet av en halvtimme om att ingenting är
omöjligt. Kanske låter banalt men för en analytiskt sinnad, kritiskt
granskande person som jag så är positivt tänkande och att se
möjligheter en utmaning. Tack alla fina och tämligen främmande
människor, jag sparar er på en särskild plats i hjärtat.

Du vet att du är stressad när...

...du vaknar upp mitt i natten och morgonen efter och tänker på
lönsamhet, prissättning och projektutvärdering. Hmm, och också när
det sista du gör innan du släcker lampan på fredagkvällen är att
kolla jobbmailen. Man kan göra så men det är inte rätt.
Uff, inte riktigt den totallediga och återhämtningsfokuserade helgen
jag behövde hittills alltså men det skall vi nog bli två om
fortsättningsvis.

Fira fredag.

Under min studietid på psykologprogrammet vid Lunds Universitet så
hade jag och mina tjejer som tradition att fira fredag. Middagar, vin,
låånga samtal och mycket skratt och emellanåt också utgång på
nation. De fredagarna har jag saknat både en och två gånger.
Efter den här veckan blir mitt fredagsfirande dock inte mer dramatisk
eller utsvävande än video och gå till sängs tidigt, åh så
välbehövligt.

Hälsokost.

Och för att lagom är bäst, och för att kostcirkeln är underskattad
så kompletteras de goda träningsvanorna med en balanserad
kosthållning.
Kvällsvard torsdag 18 november 2010: skumgodis med smak av kola och
banan, samt rå potatis. Bra där. Verkligen.

Psykiskt vs fysiskt välmående (eller kärlek kontra motion).

Två ting dominerar min tillvaro just nu, fullständigt. Det ena är
ju, inte särskilt överraskande, jobb och det andra är mitt
nedvarvningselixir, löpning. Formen är följaktligen sällan skådat
utmärkt och det blir ju som en drog.
Nu: veckans tredje pass, bra musik i telefonen och sträng kyla.

Dagens nyhet.

Och så dagens nyhet förstås, för en hängiven rojalist så är det obegripligt hur det här inte kan vara mer än en liten notis långt ned på DN:s hemsida. Åh, nu finns det någonting att leva för nästa år också!

Hmm, tror att det får bli ett lite längre inlägg om monarkin så småningom, jag har fler bevekelsegrunder för att vara rojalist än romantiska sådana. Men nu - sluta upp med undvikandet av jobb, bums!

Parallellek.

Den här veckan verkar inte bjuda på så mycket mer än jobb. I går missade jag baletten för allt jobb och just nu sitter jag sida vid sida med en kollega i en tom konferenslokal i Sigtuna och sammanfattar dagens assessment center.

Ja ja, vad sjutton skulle jag annars göra med all tid? Fritid är överskattat har jag hört.

Simultanförmåga korrelerar med intellektuell kapacitet ryktas det...



Kvällen är vigd åt mästerverket, den första vetenskapliga artikeln som jag någonsin fått publicerad, och nu skall den korrekturläsas. Koncentrationskrävande som sjutton och varvas därför med messande, Spotify, Dokument utifrån och, som på bilden, stretchning (vilket för övrigt visade sig vara en lysande kombination).

Jag är ett stort fan av uttrycket "lagom är bäst", men finner mig ofta grubblande över tidanvändning. Den tid jag använder till att arbeta övertid använder någon annan till att träna och en tredje använder samma tid till att socialisera och vad är i slutänden den idealiska tidanvändningen för mig? I dag tog jag de funderingarna till en helt ny dimension - multitasking är mitt andranamn (mindfulness kan slänga sig i väggen).

Söndagsmelankoli.

Det är en sådan söndagkväll, inte någon klassisk söndagsångest, utan mer ett finstämt, sorgset vemod. Ett sådant som gör Spotify-listorna nedlusade med singer/songwriter-låtar och annan melankoliskt laddad musik. Passande lista för kvällen, en blandning av (för mig) nytt och gammalt:

• Yiruma - River flows in you
• Maja Alderin - Make it matter
• Lisa Ekdahl - I tveksamhetens tid
• The Cure - A night like this
• Carolina Wallin Pérez - Utan dina andetag
• Lene Marlin - My love
• Melissa Horn - Vår sista dans
• Lars Winnerbäck och Miss Li - Om du lämnade mig nu
• Rosanne Cash - Girl from the north country
• Tomas Andersson Wij - Evighet

Finbesök i huvudstaden.

Hela familjen Svensson samsas på mina 28 kvadrat och åh så mysigt
det är att ha dem här. Konditori, Gripsholms slott, 30-årsfirande
på Pelikan och bio, me like. Önskar att jag kunde få dem att flytta
hit, tänk att åka hem på söndagmiddag eller bara ta en fika eller
se en film ihop, åh!

Dagens gatukonst 2, mästerverket.

Östgötagatan, blivande hamam.