Dagens gatukonst.

Hittas i korsningen Skånegatan/Stora Mejtens Gränd, vid
Vitabergsparken.

Listan.

Den ultimata listan över New York-stunderna och lite foton så klart.

• Fredag 29 oktober. Förflöt mest i något form av drogat (som i jet lag) stadium, jag fick kämpa hårt för att hänga med i konversationerna vill jag lova.

• Lördag 30 oktober. Lunch från Whole Foods inmundigad i solen i Central park, seriös kvalitetstid med finaste S.

• Söndag 31 oktober. Halloween, och jag som trodde att det var töntigt, det är bara töntigt i Sverige. Middag med ett gäng svenskar på suveränt mexikanskt ställe i the Village och därefter paraden genom stan. Min kostym - en uppblåsbar ballerina av modell supersize, det slog mig lite för sent att det kanske inte var så politiskt korrekt men vilken succé, jag har aldrig fått så mycket uppmärksamhet i hela mitt liv.

• Måndag 1 november. Frukost på svenska kyrkan i New York, vilket ställe, jag vill flytta bara för att få sitta där och fika. Gjorde en observationsstudie på de övriga gästerna och kan konstatera att några av framgångsfaktorerna för svenska kvinnor i staden förefaller vara att vara mycket (mycket) smala, att vara blond oavsett ursprunglig hårfärg och att ha barn. Not the way I will do it.


• Tisdag 2 november. Vanity day - en god del skönhetsshopping (säg hej till min nya hårborste från Mason Pearson - kan det kännas såhär att borsta håret?) och lite fransk manikyr. För att kompensera (ungefär som klimatkompenseraing skulle jag säga) så tog vi turen om FN-skrapan där jag blev kungligt eskorterad runt, går det att bli mer imponerad? Kvällen avlöpte inte helt enligt plan alltså, mötte upp vänner på en gudomlig pianobar med de bästa cosmoplitan jag druckit. Efter ett gäng av dem yttrar bartendern de legendariska orden "I do not know how you do it, I make them really strong.", och det gjorde vi förståss inte heller, mycket fnitter och flams och efter att ha tackat nej till gratisdrinkar så blev det övernattning i staden, om nu en timmas sömn kan kvalificera sig som övernattning.

• Onsdag 3 november. In i dimman, vi tog oss in till någon form av park för brunch bland ekorrarna och vi drack kaffe på Barnes & Noble (inte i form för att kolla böcker, inte alls), thats it.

• Torsdag 4 november. Spöregn och den mysigaste båtturen med fröken S, kaffe och kvalitetssnack på båten förbi Frihetsdamen och Ellis Island, där S försökte kasta mig av båten för att jag skulle emigrera. En av mina hobbies är att traska runt i främmande kvarter så nästa stopp, Chinatown, avhandlades i extas - vilket ställe! Och efter att ha besökt kopiornas mecka så inhandlades den nya och garanterat riktiga familjemedlemmen, Chanel Blizzard, som renderade mig shoppingförbud i två år. Jag vet, jag skulle inte ha gjort det men jag behövde dekadens och vi behövde varandra. Belöning för mina karriärbedrifter? Påminnelse om New York-drömmen? På kvällen drack vi vin hemma hos den mest fascinerande isländska dam som inte riktigt lämnar mitt medvetande, hon hade två klockor, en för isländsk tid och en för amerikansk, det skall jag också ha när jag har flyttat.

 

• Fredag 5 november. Note to self, ta direktflyget nästa gång, det är värt det alla gånger. I övrigt, uppgraderad till business på långflygningen, tråkigt, Finnair är för alltid på min goda sida.

Åh, kan man bli kär i en plats? Kan man längta efter en stad så innerligt?

Om hjärnan.

DN:s Fredrik Emdén skriver i dagens tidning om hjärngympa, ett av
mina favoritämnen. Han intervjuar den allsmäktige professorn i
kognitiv neurovetenskap, Torkel Klingberg vid Karolinska institutet
som säger "Att spela schack, ett musikinstrument, dataspel eller att
meditera är några av de aktiviteter som visat sig ge effekt på
arbetsminnets kapacitet. Men träningen måste ske regelbundet, ofta
och länge."
All den här forskningen om arbetsminnet som emmanerat de senaste
åren, till stor del i Sverige, är revolutionerande. Man kan säga att
arbetsminnet, som är en del av det vi kallar IQ, sätter gränsen för
hur vi lyckas använda oss av resten av vår kognitiv kapacitet. Det
som är revolutionerande i sammanhanget är att vi numera vet att vi
kan träna arbetsminnet (med särskilda dataprogram till exempel) och
därigenom öka vår IQ.
Stort! Mitt förslag är att arbetsgivare borde satsa på
arbetsminnesträning för anställda under arbetstid, som en förmån
men också för att öka arbetskapaciteten. Win-win.

Positivt tänkande 2.0.

Jag älskar ju att sitta på Mellqvist uteservering, under UV-lamporna,
och dricka riktigt kaffe och läsa DN Söndag länge länge, det är
fint. Prata strunt och allvar med de fantastiska jobbarna, mycket fint.
Vad som däremot inte är fint är att träden förlorat sina löv
medan jag varit borta, sörjer de med? Och att kommunen satt upp
julgranarna, visserligen opyntade, men julgranar?

Ok, på riktigt nu då.

En löptur på Söder efter mörkrets inbrott och med doften från
kakelugnarna i näsborrarna är rätt fint faktiskt.
Måste vägas upp med fler New York-fördelar: alla fashionabla
människor, avsaknaden av barnvagnar, neonljusen, karriärfokuset,
trevlighetsmentaliteten och språket (minus accenten).
Nu: en banan för melatoninets skull och sedan sova.

Postitivt tänkande.

Saker som är bra borta men bättre hemma:

1. Kaffet. Allvarligt, det allmänna kaffet i USA är inte ok alls, de får svart kaffe att smaka som om det vore besudlat med socker och mjölk. Jag behöver mitt kaffe men fy vilket gift de bjuder på (lösning: hitta några riktiga kaffeställen, dricka mer espresso).
2. Politiken. Allmän socialförsäkring, vapenlagar, valsystemet, you name it, me no like, in Sweden we have a system... (lösning: hmm tricky, får väl låta bli politiken då men den här punkten var seriöst 1-0 till Sverige, mycket bra).
3. Bostäderna. Standarden är ju som oftast högre hemma, priserna går inte ens att jämföra, och så dessa vackra Stockholmska sekelskifteslägenheter - to die for (lösning: jobb med subventionerad hyra eller dela 60 kvadrat med fem andra personer, kan fungera).

Bara tre punkter kan jag komma på, förvisso tämligen avgörande men ändå. På listan över vad som är bättre i New York står bland annat följande; tunnelbanan (åh så vacker), shoppingen (kan så klart inte vara bättre, särskilt med den låga dollarn, men ack så farlig), pianobarerna (med sjungande bartenders, och deras cosmopolitan, i kombination), mexikanska käket (favoritköket?), kvarteren (har en fetish för att strosa i främmande kvarter och har sällan varit så lycklig som i Chinatown eller the Village eller var som helst), matbutikerna (ytterligare en fäbless, Whole Foods mina damer och herrar, jag kan bo där), Central park (frukost i solen med S, varje helg, ja tack), ja listan kan göras evighetslång (kom igen nu, positivt tänkande).

Kärlek.

Motvilligt tillbaka i Stockholm, mycket mycket motvilligt. Kommer låta
töntigt det här men jag har aldrig känt så här för en plats
tidigare, Paris, London, Thailand och till och med Stockholm kan
slänga sig i väggen - jag har aldrig så snabbt känt mig så hemma
som i New York. Nu finns två alternativ, 1) Skaffa jobb/doktorera/
gifta sig med någon med arbetstillstånd (alltså jag gillar ju
verkligen att jobba så det sistnämnda fungerar ju inte och en första
sökning säger att jobb/doktor inte är det enklaste) alternativt 2)
hoppas att det hör går över, att den hör känslan bleknar (tid och
vardag har ju alltid den effekten, inte sant?). Åh tjena vad negativt,
kommer roligare rapporter och bilder men just nu är det ridå,
allvarligt.

Sova kan man göra när man är död alternativt på flygplanet.

Efter att ha varit hemma i en sisådär sju timmar och sovit fem kvart
i timmen fyra av dessa timmar så är jag tillbaka. Welcome to Arlanda,
fulaste storflygplatsen i Europa?

Nu skall jag först börja med att åka åt fel håll och besöka
Helsingfors för första gången.

Om flygplatser - frustration management.

Eftersom de ändå är de platser jag hänger mest på de här dagarna.
Va har flygplatser egentligen emot färg? Antar att det måste finnas
någon pilotoptisk förklaring till att alla flygplatser är
betonggråa. Jag hoppas det. En annan egenskap de ofta besitter är ju
att man ofta tvingas gå så väldigt långa sträckor, särskilt efter
landning för att komma till bagageutlämningen. Min brittiska kollega
upplyste mig om att flygplatser är byggda så med flit. Det är
tydligen så att folk blir mer frustrerade av att vänta passivt än
vad de blir av att gå, ergo - långa korridorer.

Som en fortsättning på samma tema så förstår jag att man inte får
klaga när man skall åka till New York. Trots det så måste jag
erkänna att i det här stadiet, smutsig, trött och full med
onyttigheter så finns det helt klart sysselsättningar som förefaller
mer lockande än att släpa hem packningen, packa om, sova för lite
och sätta mig på ett nytt plan. Det borde jag kanske ha tänkt på i
förväg?

Bästa och oftaste jobblunchen.

Matlagning är ju som sagt inte min starkaste gren och jag attribuerar
det mest till bristande intresse. Räddningen är Hurry Curry som
ligger vägg i vägg med Indiska vid Hörorget. Härligt kitchig miljö
och fantastiskt god Indisk mat, lite Mc Donaldifierat i form av enbart
ett sextal rätter per dag i stället för de obligatoriska
femhundrafyrtiotre... Ett plus i kanten är den lite spejsade
personalen, ett gäng original i ordets positiva bemärkelse.